Vägen till en schappe

Den första hunden var en ljuvligt söt engelsk cockerspanielkille som jag fick när jag fyllde 11 år som fick namnet Åcki. En ren ock skär sällskapshund, det absoluta bästa sällskapet när jag kom hem från skolan till ett annars tomt hem. Många hemlisar, tårar och glädje delade jag med Åcki i 12 år innan han fick somna in p g a hjärtproblem. Sedan blev det en schäfer vid namn Floyd en helt underbar varelse. Trygg och snäll vid allt och alla och som älskade att åka bil. Var barnen inte hemma låg han och suckade under sängen tills de kom hem och då utbröt total glädje. Sedan var han ju en tillgång för barnen när de inte orkade frukosten så agerade Floyd soptunna när jag var utom synhåll. Tyckte han att något inte kändes tryggt för barnen ställde han sig sonika emellan barnen och det han upplevde som otryggt för dem. Yngste sonen la han helt enkelt huvudet på fotdelen av baysittern och gungade honom när han var ledsen. Likväl så när Sebastian låg i spjälsängen och gnydde så stack han in huvudet så långt han kunde mellan spjälorna och buffade på honom. Hjälpte inte detta så kom han helt enkelt och hämtade mig genom att ta lätt om min handled och ledde mig in till sovrummet. Tyvärr utvecklade Sebastian astma av det svårare slaget och vi blev tvugna att omplacera Floyd. Det var ett tungt men nödvändigt beslut att ta och hjärtat hos hela familjen gick lite i kras den dagen han åkte. Han fick ett bra och långt liv hos en familj med dagbarn där alla ungar och så klart nya familjen älskade honom.

Nio år gick och Sebastian ville så gärna ha en hund, men skulle vi våga astman var under kontroll men ändå?! Vi diskuterade det hela med läkaren och beslöt oss för att göra ett försök. Sebastian hade träffat hundar under de senare åren och inte reagerat inte heller på pricktest. Nu började det roliga men även lite svåra arbetet, vilken ras ska vi ha. Den enda ras jag sa nej till var Schäfer, Floyd hade varit alldeles för speciell för mig och rädslan att jämföra och inte låta en ny komma till sin rätt var för stor. Så nu kom turerna vad vill vi ha, Mats ville ha dalmatiner men ingen i övriga familjen så det blev nedröstat. Vi började så smått titta på Flatcoated retriver och vad vi läste så tyckte vi det kunde passa oss. Nu visade det sig att Mats kollega hade 2 st och hon berättade ur hjärtat precis hur de var att ha en "flatte". Hennes hundar var supergoa men en ras som ofta är på tårna kändes det som och det passade inte mig alls. Hur det än var så var det jag som skulle ta huvudansvaret för den nya familjemedlemen.

Så en lördag i Gotland Allehanda står det en annons om en Schapendoesvalp som är till salu. Schapendoes vad är det? hade aldrig hört talas om rasen. Så in på nätet och kollade. Blev mer och mer förtjust av det jag läste en ras som passade mig och familjen som handen i handsken om verkligheten höll vad beskrivningen sa. Barnen i familjen blev inte imponerade när jag visade bilderna på valpar, de tyckte de liknade aphundar??? Nä sa de sån hund vill vi inte ha. Men den här människan struntade i vad de sa, för jag ville träffa en Schappe innan jag avfärdade rasen. Sagt och gjort jag ringde på annonsen och fick veta att valpen var såld men att vi var välkomna att träffa en syster till den samt mamman. Detta blev för övrigt början till en lång vänskap med Katarina vi umgicks flitigt med våra hundar under åren jag bodde på Gotland. Sagt och gjort hela familjen packade in sig i bilen för att åka och besöka Schapendoes. Tre mulna ungar hade vi i baksätet men jag och Mats var öppna i sinnet. Fyra sekunder säger Uggla, ja det var väl det det tog för barnen att fullständigt smälta för en schappe. Vi hade haft en mycket trevlig stund med mycket info när vi lämnade Katarina & Tommy. Väl hemma pratade vi igenom det hela och bestämde oss en Schappe fick det bli. Det fanns ca 5 uppfödare år 2000 och väntelistor som var långa. Men 2001 besökte vi Bryngans Kennel i Nyköping och efter att Inga-Britt beslutat att inte skicka en Schappe till USA så kunde vi hämta vår efterlängtade Cornelis, som efter 2 år fick sällskap av Rembrandt och 4 år senare kom Wilda och sen fortsatte det Hjärta. Rasen har vi aldrig ångrat, så rätt det blev. En schappen har verkligen en på & av knapp precis om vi önskade oss. Nu får våra älskade barnbarn växa upp med dem och våra schappar är så tålmodiga och helt ljuvliga till barnbarnen och alla de möter.